kontrollerande över pojkvännen ?
vad kan detta vara, mitt 3-4e inlägg idag !? Struntsamma.
En blogg är ju till för att man ska skriva mycket eller när man vill..
Kom att tänka på en sak när jag läste en klass-kompis blogg, hon skrev om att hon är ett kontroll freak när det gäller sin pojkvän.. Jag råkade känna igen det där, i mig själv. Hon skrev om att när han inte svarar så blir man orolig och jag tänker direkt att " är han inte lika kär i mig längre, " och när han inte kan träffas så tänker jag "- hur kär kan han vara i mig om han inte kan ses då och då ". Alltså är man dum i huvudet eller !? jag förstår inte hur man kan vara så.. Jag förstår bara mig själv och aldrig honom, tror att jag är någon form av en DRAMA QUEEN. Jaa, där har vi ordet. Jag behöver drama för att kunna leva ... typ.
Amanda är en DramaQueen..
Man kommer på sig själv när man är så fjantig, men ändå så kan man inte släppa det där ordentligt .Jag går och stör mig på det längre än jag borde och jag inser inte förän efter att jag är en fjant som håller på såhär.
Men till mitt försvar har jag dethär : Andreas är min första pojkvän och innan honom så har jag haft jävligt otur med killar och då menar jag otur.. Jag tror att detta har gjort så att jag slutat lita fullt ut på killar överhuvudtaget. Man vet liksom vad killar är kapabla till att göra. Samtidigt så kanske jag har mig själv att skylla, när jag drogs till killar som var HELT FEL för en tjej som mig. Jag var den här typiska tjejen som var kär i kärleken. Ville verkligen ha en perfekt kille (det jag trodde var perfekt). Jag hade krav att ha en mycket äldre kille och hur fan ska det gå när man var mellan 14-16 år. Tror man själv att killar över 20 är rätt för en då eller.
- Ja, jag trodde det . Men det visade sig vara heeelt fel..
Nu har jag en kille som är den bästa och mina känslor är som de aldrig varit förr.. Jag får känna hur det är att bli älskad.. Men jag tror att allt som varit "förut" har förstört allt som är nu! Då menar jag med min tillit, orohet och avundjuka.
Trodde jag var ensam om att vara sådär mot Andreas, men tydligen så är jag inte ensam och det är lättande..
Jag är inte dum i huvudet.. eller kanske lite ?
SKÄRPNING AMANDA
En blogg är ju till för att man ska skriva mycket eller när man vill..
Kom att tänka på en sak när jag läste en klass-kompis blogg, hon skrev om att hon är ett kontroll freak när det gäller sin pojkvän.. Jag råkade känna igen det där, i mig själv. Hon skrev om att när han inte svarar så blir man orolig och jag tänker direkt att " är han inte lika kär i mig längre, " och när han inte kan träffas så tänker jag "- hur kär kan han vara i mig om han inte kan ses då och då ". Alltså är man dum i huvudet eller !? jag förstår inte hur man kan vara så.. Jag förstår bara mig själv och aldrig honom, tror att jag är någon form av en DRAMA QUEEN. Jaa, där har vi ordet. Jag behöver drama för att kunna leva ... typ.
Amanda är en DramaQueen..
Man kommer på sig själv när man är så fjantig, men ändå så kan man inte släppa det där ordentligt .Jag går och stör mig på det längre än jag borde och jag inser inte förän efter att jag är en fjant som håller på såhär.
Men till mitt försvar har jag dethär : Andreas är min första pojkvän och innan honom så har jag haft jävligt otur med killar och då menar jag otur.. Jag tror att detta har gjort så att jag slutat lita fullt ut på killar överhuvudtaget. Man vet liksom vad killar är kapabla till att göra. Samtidigt så kanske jag har mig själv att skylla, när jag drogs till killar som var HELT FEL för en tjej som mig. Jag var den här typiska tjejen som var kär i kärleken. Ville verkligen ha en perfekt kille (det jag trodde var perfekt). Jag hade krav att ha en mycket äldre kille och hur fan ska det gå när man var mellan 14-16 år. Tror man själv att killar över 20 är rätt för en då eller.
- Ja, jag trodde det . Men det visade sig vara heeelt fel..
Nu har jag en kille som är den bästa och mina känslor är som de aldrig varit förr.. Jag får känna hur det är att bli älskad.. Men jag tror att allt som varit "förut" har förstört allt som är nu! Då menar jag med min tillit, orohet och avundjuka.
Trodde jag var ensam om att vara sådär mot Andreas, men tydligen så är jag inte ensam och det är lättande..
Jag är inte dum i huvudet.. eller kanske lite ?
SKÄRPNING AMANDA
Kommentarer
Trackback
