OLD THINKING

vad jag än gjorde , kändes det som om att jag var två steg efter det som just då hände. Känslor uttrycktes, om och om igen, och alltid slutade det på samma sätt.. Allt rann ut i sanden , de börjar också sätta sina spår.. Det blir liksom svårare att älska , när all kärlek bara leder till besvikelse. Det måste vissa människor också förstå, Besvikelse, leder till tvekande, som leder till ingenting. Om man alltid säger "vi får se" leder det aldrig någonsin till någonting, ordet "vi får se" har blivit ett sk "försvars ord" för mig. Jag törs inte låta min personlighet löpa igenom, jag törs inte visa vem jag egentligen är, tycker inte att det leder till någon nytta att visa mod och styrka när allt bara rasar i slutändan. Jag orkar inte bli sårad, arg , besviken och ledsen igen, det tar ska ni veta, det gör det verkligen. Och när jag nästan för första gången är villig att offra allt och verkligen visar det för någon då... ersch det kvittar egentligen, men det känns då som om att jag bara vill för mycket. vill att allt ska vara bra, att allt ska fungerar som det ska, men vilja är ändå den starkaste känslan som finns och ibland blir det bara för mycket av den, den tar varje chans till utgång för att ta sig ut och uttrycka sig för alla som egentligen betyder något. Man säger att man "lär sig av sina misstag" , men trotts allt som en person gör mot en, känner man sig ändå så underlägsen mot den person som orsakat så mycket smärta, den har övertaget.. Kärlek är kärlek, "amor vincit omnia"(kärleken övervinner allt). Det är som om att det känner av hur man egentligen tycker om en person, om man tycker bra om den, så övervinner den det med din styrka och tvång av ens hjärta, eller om man av något slag inte vill, svalnar kärlekens vilja och tvång och går vidare till någon annan.... Ibland önskar jag bara att jag kunde vara någon annan person, en som var mer framåt , mer positiv, mer av allting egentligen. För jag , amanda Skog förstör saker genom att bara vara jag! Xoxo

 

Vad säger man, fjortis... Min gamla blogg för några år sen...





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0